Han är inte död, han är död

Att gå vidare med livet när någon kär har gett sig av är inte lätt. Svårare blir det när man från början inte lyckades få ur sig allt och med tiden som gått sedan dess har burit med sig påminnelser av olika slag.

Dottern som till och från leker lekar med grannen om att någon dör eller när hon får för sig att säga att hon ur ingenstans är ledsen över att denne kära är död då brister hjärtat och tårarna är svåra att hålla borta.

När man är på jobbet i en vrå och hör från annat håll en röst så lik eller någon specifik mening man förknippar med personen så är det svårt att stå kvar. 

Många dagar är "bra" dagar och man tänker inte alls på det, men så dyker det upp något och man inser att man faktiskt inte kommer att få prata med eller se denna underbara människa igen.

Jag vet att jag en vanlig dag tror att han fortfarande lever och kommer att dyka upp när som helst. Jag har inte insett riktigt och processat färdigt att han faktiskt är död. Därför blir det extra jobbigt och tårarna är många när något eller någon lyckas påminna mig.

Vad har det gått nu egentligen sen du lämnade oss? 3 månader räknar jag det till, stämmer det? November den 25. December, januari och nu är det februari.